Agnes Åsberg

Jag känner mig redo, vilsen, arg, ledsen, glad, förtvivlad, desperat. Ja jag är en helt salig blandning av alla möjliga känslor. Därför känner jag att jag måste göra något annorlunda nu. Som vi levt hittils funkar inte, jag måste börja bearbeta. 
Därför skriver jag nu.

Men jag skriver också för att öka medvetenheten om ofrivillig barnlöshet. Idag är det tabu att ens prata om det. Vi tjatar om barn på varenda j*vla tillställning. Men inte många känner sig bekväm nog att dela med sig om deras helvetesresa, ingen vågar heller tänka tanken att det inte funkar för den du precis ifrågasatte varför de ännu inte tryckt ut ungar på löpande band. 

Jag vill nå ut till båda dessa grupper av människor. Ni som av vilken form som helst går igenom ofrivillig barnlöshet, ni ska veta att ni är inte ensamma. Vi är många.

Ni som har noll insikt, förståelse och känner er träffad när jag säger att jag är trött på alla barnfrågor, sätt er ner os läs detta. Eller iallafallal delar av det. För det kan bli långt. 

 

I slutet av mitt förhållande med mitt ex, som jag hade innan Tias så började min hormonspiral krångla och det rejält smärtor från helvetet dök upp. Den var extremt jobbig att sätta in så jag var livrädd när jag åkte till gyn för att ta ut den. Där konstaterades att det satt knasigt till och jag fick en tid till operation för att ta ut den under narkos. 
Till sist kunde jag knappt stå. Minns att jag verkligen försökte stå ut ändå för att min dåvarande hade jaktvecka, vi hade Elvin och allt var bara krångel. Till sist gick det inte mer. Jag fick en tidigare tid för att ta ut den. 

Själva ingreppet gick bra.

 

Jag hade extrem värk efter uttaget i livmodern och det kändes konstigt att det skulle göra så ont bara för att de tagit ut den lilla rackaren. Två dagar efter uttaget är jag så pass dålig att jag skakar, har feber och bara mår allmänt piss. Jag minns även här att jag gjorde allt för att stå ut av samma anledning till varför jag inte ville ta ut den när jag fick göra det. 
Men blev inskjutsad och avsläppt på akuten till sist. Ensam. 

Jag får komma in i ett rum nästan omgående. Jag höll nämligen på att tuppa av i väntrummet. De skjutsade ut en annan stackare ur ett rum och kastade in mig. Min puls var skyhög, jag hade en kraftigt förhöjd temp och vid en närmare undersökning kunde man konstatera att jag fått en infektion i livmodern.
Min kompis Linda (så jäkla fin vän) kom in för hon fick veta att jag var ensam där, hon gav mig sällskap. De gav mig dropp. Som de glömde sätta på. Jag blev liggandes utan någon koll i hela tre timmar. Utan dropp. Läkaren nämnde att hon ville lägga in mig med antibiotika intravenöst så inget tokigt skulle ske. 

Men jag blev bortglömd. 

Till sist kommer en sköterska som hälsar att läkaren har fullt upp. Jag får åka hem med antibiotika i tablettform.

Dagen efter ringer läkaren. Hon säger att hon ångrar att hon skickade hem mig. Fyfan att få höra det (Senare noterar vi att detta samtal inte finns med i någon journal alls)

Två dagar efter akuten har det fortfarande inte blivit bättre utan tillståndet är likvärdigt som det var på akuten. Får träffa en tafatt och allmänt ointresserad läkare som skickar hem mig. Igen. (här kan vi också läsa i journalen att jag mår bättre och att antibiotikan tagit kraft fast min sänka fortfarande låg lika högt)

 

 

Barnfrågan kom upp otroligt tidigt i mitt och Mattias förhållande. Han var så otroligt modig och frågade redan innan vi ens sågs på en seriös nivå, förmodligen för det är en av hans högsta önskningar här i livet. När han tog upp det blev jag dock riktigt skitnödig. Herregud, vi känner ju knappt varandra. Idag förstår jag varför, för jag har sett hur viktigt detta är för honom. Han ville försäkra sig om att jag kunde tänka mig fler barn än Elvin. 

I ren hast svarade jag nog att jag ville ha fler barn, mest för jag hade börjat få känslor för Tias. Men om jag ska vara helt ärlig visste jag inte till 100% vid det här laget om jag ville det. Elvin var ju mitt allt. Kan jag verkligen älska en till människa så mycket? Jag ger ju ALLT till denna minimänniska.

Barnfrågan kom även upp i mitt förhållande innan Tias. Men då var jag tydlig. Jag ville inte. Men det var något speciellt med den här mannen. Han var inte som alla andra...

 

Vi bestämde oss relativt tidigt för att börja försöka. Mycket på grund av att allt kändes så rätt. Tias vill ha barn innan han närmar sig 30. Jag vill och bör få barn i relativt ung ålder på grund av mig sjukdom (EDS)

Det var så himla häftigt när vi låg där i min vita soffa i mitt vardagsrum och vi verkligen sa att "händer det så händer det" men vi båda menade nog "nu jäklar gör vi det här!"

 

Första, andra och tredje månaden det inte funkade så reagerade vi inte så starkt. Jag visste ju att det kunde ta tid för vissa att få det där plusset. Det är helt normalt att det kan ta upp till år fast det inte är något fel. Det är ju mycket som ska stämma för att miraklet ska bli till.

När det börjar gå mot ett halvår och efter det börjar jag bli orolig. Vad händer? Elvin blev ju till trots att jag åt p-piller. Nu blir jag inte gravid fast vi försöker stenhårt. 
Jag sökte även vård pga märkliga smärtor i livmodern jag gått med efter operationen när de tog ut spiralen men blev hemskickad med förklaringen "Kvinnor HAR ont, så är det bara"

 

När vi försökt i ett år får vi nog. Vi båda känner att något inte stämmer riktigt. Tias gör ett hemma fertilitetstest som visar mycket tråkigt resultat.  Jag får inga som helst utslag på ägglossningstest, varken vanliga eller digitala.

Vi tar ändå för givet att det är honom det är fel på även om jag själv känner mig aningen orolig. 

Kontaktar Gävles fertilitetsmottagning och blir avvisade. Man måste vara 25. 

Det blir en otroligt stor konflikt mellan oss. överläkaren och enhetschefen på kvinnokliniken. Nästan alla andra landsting i Sverige har antingen en lägre åldersgräns eller så gör de undantag för specialfall, vilket vi ansåg oss vara på grund av min EDS och Tias resultat av testet.

 

Efter det extremt dåliga bemötandet från enhetschefen så vänder vi oss till en privat klinik i Uppsala som tar emot oss med öppna armar. De är förbryllade över hur vi har blivit behandlade och de gör en utredning. Efter några besök är det dags för spolning av äggledarna. Det gjorde så galet ont. Jag såg på läkaren att något var fel. Jag undrar om inte Tias också gjorde det för han höll på att svimma.

Vi sätter oss ner efter undersökningen. Jag är glad att den är över. 

Så kommer det. Den meningen, dom orden, som ska riva ner så många murar, ta bort så mycket hopp och ta bort en stor del av mitt hjärta. "Du kommer aldrig någonsin mer kunna få barn på naturlig väg".

Jag har ingen aning om hur Tias reagerade, för mig blev allt helt svart. Jag bröt givetvis ihop. Jag visste inte vad jag skulle svara eller fråga. Läkaren var iallafall övertygad om att det berodde på den infektion jag hade efter spiraluttaget något år tidigare. Att den inte togs på allvar. Att jag aldrig fick den där jävla antibiotikan intravenöst.

 

Jag var och ÄR mest arg. Men också sorgsen. Det känns som att någon har dött. Någon har tagit något ifrån mig. Det är ju sånt här man läser om i tidningarna. Sånt här händer ju aldrig oss. Det SKA inte hända oss. Jag var ett tag helt säker på att Mattias skulle lämna mig. Hans dröm rasade ju rakt framför honom. Jag gjorde mig tillomed redo för ett farväl.

Så mycket som jag älskar den människan så funderade jag helt seriöst ett tag på att själv göra slut. Jag önskar ju ingen i världen denna smärta. Allra minst min kärlek. Han skulle ju bli en sån fantastisk pappa och jag kan inte ge honom det. 

Vid den här tidpunkten berättade vi även för de närmaste om detta.

Jag tog någonstans mitt förnuft till fånga och gjorde som tur är aldrig slut. Det är dags att bara ta tag i skiten. Nu var det dags för att kriga för våran rättighet till ett barn.

 

Efter det beskedet så fanns det så mycket ilska i mig så det räcker åt hela Sveriges befolkning. Jag hade ju börjat inse vilka som tagit det här ifrån mig. 

Jag försöker på flera sätt få tag på chefen och lyckas halvdant. Hon uttrycker sig otroligt oproffisionellt och opassande för en sådn högt uppsatt chef som tragiskt nog arbetar med människor. Bråket med henne är ett kapitel för sig som jag helt ärligt inte orkar berätta allt om. 

Jag lyckas få till ett möte med henne och överläkaren. Jag grillade sönder dom. Får jag säga så? Det kändes som jag var den som var erfaren och gammal där. Inte dom. Jag ska absolut inte säga någor om överläkarens kunskap inom ämnet, för jag VET att han är riktigt duktig. Däremot har jag dessvärre inget gott att säga om chefen. Säkert en superbra kvinna privat. Men ja. det är nog det.

 

Efter en långdragen fajt om vår rättighet till ett barn konstaterar vi själva att vi inte har någon rättighet till barn. Rubriken till detta stycke är ett citat enhetschefen själv slängde ur sig. Hon har så rätt i det. Eller ja, byt ut "Sverige" mot "Gävleborg"

 

Till sist hade vi använt alla våra egna resurser. Jag skrev en insändare till en lokaltidning och blev gensast kontaktad av en journalist som ville göra ett repotage om detta. Efter många veckors funderande så bestämde vi oss för att det var sista utvägen. Vårat sista rop på hjälp.

Så jävla läskigt. Nu ska alla få se att vi är en av dom där som inte kan få barn.

Det kom ut ett repotage, det var fint dock saknade det många, många väsentliga delar så det gav knappt någon utdelning.

Funderar seriöst på att kontakta Aftonbladet istället då jag gilar deras artiklar och repotage.

 

Vi inser att energin räcker inte till mer bråk med landstinget. Vi bestämmer oss för att finasiera vår IVF själva. TACK OCH LOV så väljer vi ett paket om 3 stycken IVFer. Vi kan ingenting om detta ämne så vi tar den kliniken vi gjorde en utredning på utan att göra någon närmare research. De har precis börjat med reproduktion.

För er som inte vet är det inte billigt med IVF. Ett paket med tre IVFer kostar mellan 60 000-80 000 svenska riksdaler. Förstå vad fina utlandresor, upplevelser och saker man hade kunnat köpa för dom pengarna. Men man kan ju som oss också, köpa tre lotter av storken och hoppas att han kommer med högvinsten. 

 

Första försöket så får vi Gonal F. Första sprutorna var hemska då jag har en bakgrund med nålfobi som jag dock jobbat bort den största delen av. Jag mår ganska dåligt av dom. Jag får svettningar, känner mig ständigt gråtfärdig och bara allmänt fel. I slutet var jag öven på gränsen till att bli överstimulerad. Mådde som en påse jordnötter.

 

Att få åka på detta kändes nervöst och spännande. Med all rätt. 

Smärtan jag fick uppleva under detta ingrepp är helt jävla obeskrivligt. Dom flesta känner inte något alls. Men mina vänner. Det jävlar gjorde jag. Jag grät och grät av smärta. 

När det äntligen var klart och jag fick komma in i vilorummet bröt jag ihop igen. Alla känslor. Denna resa är ännu mer smärtsam. Fan.

Vi får också veta att Tias spermaprov inte var fantastiskt. Så de fick använda sig utav ICSI-medtoden.

Jag sover ALDRIG, och då menar jag också verkligen aldrig på dagen. Men efter detta däckade jag i sängen hemma. Mitt på dagen. Fruktansvärt.

 

 

Återföringen gjorde också ont, men inte i närheten av smärtan jag fick uppleva under ÄP.

Jag väntade lydigt till testdagen och det visade neagtivt sen kom mensen som ett brev på posten. 

Blev otroligt besviken men vi visste att vi hade ett ägg i frysen så det kändes ändå okej. Det är ju många som inte lyckas på första försöket.

 

Vid den här punkten frågade vi hur de räknade försöken. Vi hade noterat att alla andra kliniker vi googlat på räknade varje ÄP som ett försök och alla ÅF var bonusar, alltså "gratis". Men till vår besvikelse så var inte fallet så på vår klinik. De räkar 1 ÄP+1 ET= 1 försök samt 1 FET= 0,5 försök. Vi skulle alltså påbörja försök nummer 1,5. Vi hade alltså redan förbrukat hälften.

 

Eftersom jag aldrig hittat mig ägglossning så fick FET ske under stimulerad cykel, jag fick alltså käka Progynon.

Återförandet gick bra. 

Vi tjuvtestade och fick till våran stora förvåning ett plus. Lyckan var total. Vi hann tillomed fira. Var det äntligen vår tur?

 

Nej. Det var inte vår tur. Vaknade av att det hade kommit blod. Denna tid är alldeles för jobbig för att ens skriva om. Det är en sak att det inte funkar, som första återförandet. Men när man faktiskt får smaka på lyckan och sedan blir slagen och sparkad på. Det är helt vidrigt. Sorgearbete igen. Inga ägg kvar. 

 

Jag kommer att fortsätta med detta inlägget sen. Men jag och Mattias vill kämpa med nästa äggplock och försök i fred. Så jag kommer skriva hur det gick eller inte gick sen.

Just nu mår vi inte så bra. 

 

Jag hade ALDRIG ens kunnat föreställa mig hur ont detta faktiskt gör. Jag skäms över att jag en gång i tiden sagt att jag förstår de som är ofrivilligt barnlösa innan jag själv fick prova det. För ni vet inte. 

Det är barn, gravidmagar, barnsnack, bebisar, vagnar, reklam osv osv ÖVER fucking ALLT. Varje dag. Hela tiden. 

I början bekom det mig inte. Vi skulle ju göra IVF. Vi skulle ju också få barn. 

Men nu. Nu gör det ont. Jag blir självklart genuint glad för våra bekanta som får livets mirakel levererat till sig. Ännu gladre för de som själva kämpat med IVFer och liknande som till sist lyckas. 

Men ja. Jag är avundsjuk. 

Det blir väl ni med? Förstå själva om er bästa vän vinner 38 miljoner kronor på hästar. Visst blir ni glada, men nog suger det till lite i magen och den där avundsjukan gör sig påmind. 

Det är okej. Man får känna så. Världen är orättvis. 

 

Jag blir iallafall påmind varje dag. Jag tänker nog på det varje timme. Fler gånger i timmen. Jag vet aldri ghur jag ska må under dagen när jag vaknar. Ibland är energin på topp och vissa dagar orkar jag absolut ingenting. 

 

Jag behöver gråta men kan inte. Jag är så extremt dålig på det. 

Detta är iallafall den värsta smärtan jag någonsin haft i min kropp sedan jag tog mitt första andetag.