Agnes Åsberg

Som många av er vet så kan jag inte länge bli gravid på egen hand. Något jag faktiskt tänkte skriva mer om i ett annat inlägg men nu måste jag få utlopp för vissa andra saker i frågan.

 

För det första, VARFÖR I HELA HELVETE KAN MAN INTE PRATA OM ANNAT ÄN BARN?!

Ja, jag har ett barn jag älskar över allt annat. Jag upplever den lyckan, jag lever i den.

Men det finns fler än man tror som kämpar i tystnad, som för i övrigt inte ens har ett enda barn. DEssutom finns det dom som INTE VILL ha barn, ska de då lyssna på våra bajshistorier?

Det hör inte till det normala att man pratar om att man är ofrivilligt barnlös, det har jag märkt efter att vi gick ut om vårat bråk med landstinget i tidningen. Det var så sjukt många människor, både vänner och bekanta samt främlingar som hörde av sig och gick igenom samma resa. 

Då till det som jag inledde detta stycke med, Varför kan vi inte prata annat än om barn? 
Jag träffar mycket nya människor i mitt yrke, både kunder, leverantörer, chefer och kollegor. En av de första frågorna man i regel får kastad i ansiktet är "Har du barn?" , den frågan är till en början rätt så bekväm för mig, för jag har ju faktiskt ett barnsom jag är väldigt stolt över. Strax därpå kommer följdfrågan "Hur gammal är han?" det går fortfarande bra. Men JÄMT, ALLTID, så kommer nästa fråga "Då är det väl på tiden att skaffa ett syskon?" där gör det ont. Där vill jag gå. Där vill jag kasta något på någon. Många har redan brutit ihop inombords vid första frågan. 

Jag svarar ofta ärligt nu för tiden på den sistnämnda frågan. För då blir dom tyst. Då skäms dom. Men jag mår ändå dåligt. Frågan gnager i mig resten av dagen. Det är jobbigt, för ofta dyker dessa frågeställningar upp i de sammanhang man försöker fly verkligheten, på en middag med arbetet tillexempel.

Jag är iallafall glad att jag kan berätta hur det står till utan att vista smärtan utåt sett. Det är ändå något vi kämpat med i snart två år. Det behöver komma ut ur min kropp. Jag är ju arg. Jag är ju ledsen. Jag är ju rädd.

 

Men iallafall, när det väl kommit upp att jag inte kan bli gravid så tystnar vissa människor och börjar känna sig dumma. Men andra slutar inte munbajsa. Jag kan ju lista några frågor/kommentarer jag fått. Många av dem har jag fått fler gånger. Jag svarar på dom direkt också.

 

• "Men jag känner en som känner en som inte heller kunde bli gravid men så fort dom slappnade av så blev de gravid!"
  Men gud vad glad jag är för deras skull! Men vet ni vad? Det är fysiskt omöjligt för mig och min sambo. So leave it there.
  
  
• "Men ni kan ju adoptera!"
  Men VAAA skämtar ni? Det har vi ju defenetivt inte tänkt på. Vad betyder det? Nä, for real. 
  
  
• Denna hörde jag på krogen i lördags - "Jag såg er i tidningen, har ni fått barn nu?"
  Öh. Jag var med i tidningen för 6 månader sedan. Jag står här 02 på natten, med inget annat än en hamburgare och alkohol i magen. 
  
  
• "Du har ju barn, varför är du inte tacksam?"
  Jag älskar mitt barn över allt annat, men jag vet ju nu också hur fantastisk denna resa med knoddar är. Jag vet vad min barnlösa sambo missar. Jag vet. Det är tomt. Det gör så jävla ont.
  
  
• "Det är väl BARA att göra IVF?"
  BARA?! BARA?! Ta ditt jävla "Bara" och kör upp där solen inte skiner och bananerna är bruna. En IVF innebär månader av hormonbehandlingar, mediciner, sprutor, smärtsamma undersökningar, smärtsamma ingrepp, smärtsam väntan och en fruktansvärd psykisk misshandel.
  
  
• "Du kan få min unge, hen är så bråkig"
  Behöver jag ens kommentera detta? Hör ni inte själva hur ni trampar på mina tår?  
  
  
• "Är du gravid ännu?"
  Den dagen så kommer nog ingen missa vår glädje men samtidiga oro.