Agnes Åsberg

Men det ändrades på en gång när jag fick honom. Helt plötsligt insåg jag att jag måste finnas för honom. Och ännu mer viktigt, han måste finnas här för oss. Våran glädjespridare. Nu på 3 år har vi förlorat hela 6 släktingar. Några av dem var gamla och hade nått slutet. Men det gör ont ändå. Sen har vi tyvärr två som gick bort alldeles för tidigt... 

Den första i ledet som lämnade jordelivet var min pappas farfar. Han hade levt ett långt och bra liv. Det var helt enkelt dags. Detta var när jag nyss fått reda på att jag var gravid. Jag gick då alltså på min första begravning (förutom morfars men då var jag 2 år, minns ingenting) 

Sen blir allt suddigt. Min mormor, min älskade, älskade mormor. Hon var inte så gammal, vi har fått barn i unga åldrar allihopa på mammas sida.  

Min mormor var inte bara en mormor. Jag har haft ett helvete mellanåt under min uppväxt. Hon var min frizon, min stöttepelare. Vi behövde inte ens säga något till varandra. Hon pressade mig aldrig att prata eller någonting. Hemma hos henne kände jag mig trygg och jag trivdes i hennes närvaro. Jag har aldrig känt en sån samhörighet med en människa som jag gjorde med henne. (Förlåt mamma och pappa, älskar er ändå)

Hon var pigg och frisk, jag minns fortfarande sista gången jag såg henne frisk. Hur hon gick där. Min mormor. Min Anne♡ 

Sen sa det bom. Hon blev sjuk sen gick allt väldigt fort.  Men det var för overkligt för mig att ens föreställa mig att risken fanns att hon skulle gå bort just då. Det fanns inte i min värld. Hon skulle ju bli frisk.  Men det hann hon aldrig bli. 

Samma dag som hon försvann så förstod jag fortfarande inte, men jag tror mitt undermedvetna förstod det. För jag var dit tre gånger under dagen. De sista hon förde en konversation med var mig och min syster. Hon kramade oss. Annars är ingen i Våran familj någon som kramas.

Nästa gång jag var dit så "sov" hon, jag såg på monitorn att hon knappt syresatte sig trots respirator. Jag såg på henne och visste innerst inne att alla delar i hennes kropp slogs av en efter en. 

Sen hann jag bara hem så fick jag samtalet. Jag visste redan innan jag svarade vad det handlade om. Jag blev i chock. Jag kunde inte ens gråt förren jag kom in igen. Hon var borta. Föralltid. Kommer knappt ihåg något av begravningen, jag minns svagt att jag hade så ont i hjärtat för min "lilla" kusin var så ledsen. Jag grät. Det är enda begravningen  jag gråtit på. 

Det tog ett år innan  jag fattade att hon faktiskt var borta på riktigt. 

Hon gick bort runt påsk. 

Påsken tillbringade jag ofta med henne, vi gick på gestrike konst, vårat gemensamma intresse. Året efter när alla dom skyltarna kom upp så blev jag påmind. Hon var verkligen borta. Och jag sörjer fortfarande så jävla mycket. Varje dag tänker jag på henne. Det gör så ont. Jag orkar inte. Jag vill bara träffa henne igen. 

Hon var den enda i min släkt som inte ens ifrågasatte min graviditet och var så otroligt lycklig över att bli gammelmormor. När hon blev sjuk fick hon en bild på Elvin som hon hade vid fåtöljen. Hon berättade att när det var jobbigt att resa sig så kollade hon på den och fick ny kraft.

Denna resa gjorde mig totalt livrädd för döden. Efter det så stänger jag in mig i en bubbla så fort det handlar om det. Jag har kontrollbehov över Elvin och är ständigt rädd. Ser alla risker överallt. Jag hatar döden. Verkligen hatar. 

Alla begravningar jag varit på efter har jag stängt av mig själv. Totalt.  Den sista klarade jag helt ärligt inte ens av att gå på. Mitt liv var redan så jobbigt. Jag bara blåser bort det. Jag är så rädd.