Att bli hatad för att man älskar. #stopparasismen
Jag har tyvärr sett många statusar där folk som stått för antirasism fått skit för det. Dom blir hatad för att dom älskar.
Det är nästan så det är mer okej att dela rasistiska länkar och åsikter än att dela antirasistiska....
Iallafall. Detta väckte debatt såklart. Vilket jag tycker är intressant och givande, det är viktigt att vi människor diskuterar för det kan hjälpa varandra. Däremot så blir jag så klappless på när man debatterar med folk som sjunker till en sån låg nivå att när de har slut på argument och troligtvis känner sig överbevisade så de måste använda meningar i syfte för att såra den de debatterar mot. Alltså börjar slänga ur sig saker som är helt orelevanta. VARFÖR?
Jag vet att många av mina kompisar inte alls har samma åsikter som mig, ungefär lika många tycker som jag. Men jag ser inte skillnad på människor. Jag gör verkligen inte det. Jag värderar kanske inte deras åsikt så högt, men dom. Jag har tillomed folk som ligger nära mitt hjärta som inte över huvud taget tycker som mig.
Det är därför jag ofta undviker sånna här diskussioner "i verkligheten" för jag vill inte tvinga på någon en diskussion. Därför är faktiskt sociala medier bra på det viset för då kan man själv välja om man vill ge sig in i det hela eller inte.
Jag ska iallafall berätta att när jag själv var runt 13 år så började vi prata lite politik i skolan. Jag bestämde mig för att vara en sån som håller på SD. Jag tyckte det var för mycket invandrare som hade taskig kvinnosyn i våran skola. Då trodde jag att hela världen såg ut så. Jag förstod verkligen inte varför vi inte kunde hjälpa dom på plats.
Tack och lov kunde jag ju inte rösta då. Men minns att jag röstade på SD på skolvalet. Jag var riktigt opåläst, naiv och insnöad.
När jag fick barn ändrade jag hela min syn på livet. Jag har nog aldrig tidigare satt något speciellt värde på människor förren jag blev mamma.
Jag kände att nu när jag är vuxen och dessutom en förebild så är det dags att jag tar mitt ansvar och börjar läsa på lite. Kanske öppna ögonen.
Efter att jag blev mamma har jag fått lättare att svälja min stolthet och öppna mitt sinne.
Jag insåg iallafall att SD var ju enligt mig ett sandlådeparti som inte passade mina värderingar här i livet. I samma veva insåg jag att "hjälp på plats" inte existerar. Det finns ingen plats mer. Bara ruiner och döda kroppar. Bomber och militärer.
Hur ska vi då kunna hjälpa på plats? Jag vill inte åka dit och riskera att dö iallafall.
Jag är också trött på argumentet "vi kanske ska hjälpa våra hemlösa, äldre och sjuka först".
Klart vi ska hjälpa dom också.
MEN just nu pågår det en stor kris där ute i världen där folk faktiskt bli mördade. Varje dag. Både skyldiga och oskyldiga.
Dödssiffran bland våra hemlösa är betydligt lägre, ja alltså obefintlig, då kommer vi till den punkten där vi måste prioritera.
Tänk logiskt nu folket. Mer behöver jag inte säga om det hoppas jag.
Så länge jag lever, har mat på bordet, tak över huvudet och min familj är lycklig så ser jag inget problem i att mina skattepengar går till flyktingar osv. Hellre det än dessa jävla knarkare och rattfyllerister.
Men hur ska vi hjälpa nu då? Texten på bilden ovan är väldigt viktig att ha i huvudet i sånna här tillfällen.
Vi gör det vi kan helt enkelt. Mer går inte. I nuläget så det enda JAG kan göra är att sprida budskap och kunskap. Skänka saker vi inte behöver osv.
I framtiden hoppas jag att jag kan göra mer än så.
Men det viktigaste, sluta sätta värde på människor. Alla är lika mycket värda. Oavsett etnicitet, läggning, åsikter osv.
Over and out.
