Smärtan i mitten är värst.
Det är något jag ofta råkar ut för när jag har mina skov, ja då i negativ bemärkelse. Jag missar helt och hållet MIG. Har min existens ens någon mening? Gör jag någon nytta? Gör jag någon glad? Är jag värd något för någon? Eller är jag bara en börda? Hur skulle alla må om jag inte fanns?
Förbjudna tankar men klart dom snurrar när jag mår dåligt, antar att många är med om det.
Jag har jobbat bort det mycket då dessa tankar bodde i mitt huvud dagligen när jag var yngre, innan Elvin kom. Men fyfan vad man lär jobba.
Jag tänker nu gå ut med en sak jag inte berättat för så många... jag är trött på att det ska vara sån tabu över det, men ja, även jag lider av den idag tyvärr vanliga sjukdomen depression kantat av panikångest.
Detta är något jag alltså levt med sedan jag var 8 år gammal, det JAG tror satte igång det var nog mammas och pappas skilsmässa även om den var relativt smärtfri utan tjafs. Man har ju hört många smutsiga skilsmässor där ungarna hamnat i kläm. Men så var inte fallet. Men det var väl det som fick det att bryta ut iallafall, därefter så möttes jag av motgång efter motgång och så har det liksom fortsatt, lagom till jag klättrat upp så kom det något som slog ner mig igen. 3 steg fram, 2 tillbaka. Jag tror ni kan tänka er utmattningen som sker i kroppen och hjärnan då. Man kämpar och kämpar, men för vad?
Idag har jag något att kämpa för iallafall. Elvin. Jag gör allt för den minimänniskan.
Men motgångarna slutar inte rull in på löpande band för det.
Men denna vinter/vår har varit så otroligt tuff för mig. Är värre än någonsin i kroppen, fått extrema magproblem där jag varit tvungen att planera om livet. Gallsten. Sen har det verkligen gått upp för mig.
Jag är sjuk.
Det i sig har blivit ett sorgearbete, det känns faktiskt som någon dött. Fast nu är det min kropp. Jag vet jag kan gå osv. Men jag kan inte göra allt jag vill, jag kan inte leva som jag vill. Bara dom mest vardagliga sakerna gör ONT. Bara att skriva detta gör ont. Bara att vara på folkrace som publik utmattar mig, jag är slut flera dagar efter.
Men smärtan i hjärtat är värst. Samvetet. Att inte kunna göra allt man vill med Elvin. Att inte kunna jobba med det man älskar. Att inte orka umgås så mycket man vill med vänner. Det gör så ont. Vilket leder oss in på depressionspåret Igen. Ja, jag är alltså där igen. Det är så jobbigt, jag är så ledsen. Jag känner mig så misslyckad. Det gör ONT.
Min älskade vän! För bara ett år sedan tillbaka då visste jag inte mycket om dig, jag visste att du var du mer visste jag inte. Tiden går, jag får den underbara chansen att få lära käbna en kompis, en älskad vän, en mamma, en unik människa och inte minst av allt en kämpe som jag aldrig trodde att fanns! Att just jag har fått chansen att träffa dig och ditt underbart älskade barn är någonting som jag är så oerhört tacksam för! Jag har aldrig haft en bättre kompis! Jag ska göra allt för dig! Jag ska hjälpa dig att kämpa igenom allt! Det spelar ingen roll vad det handlar om jag finns ALLTID vid din sida❤ Och jag finns bara några minuter bort, bara att komma när som! Jag skulle kunna skriva en himla lång text nu, men jag vet att jag talat om det så himla många gånger för dig att jag är tacksam för att få umgås med dig och din Elvin! Jag känner att jag bara behöver finnas här! Du är en helt underbar♡♡