Agnes Åsberg

Jag gick 1:an, klarade den utan problem, bra betyg trots många omständigheter som skedde då. 

I 2:an fick jag reda på att jag var gravid. Någon vecka senare att jag har bindvävssjukdomen EDS. Inte konstigt att min kropp inte orkat det alla andra orkat under mina 17 levnadsår. Jag gick iallafall ut 2:an, klarade den trots att jag var höggravid  och sammandragningar var 10:e minut. Trots alla extrabesök hos specialistmödravårdscentralem. Elvin kom till världen lagom till jag var klar med allt. 

Jag var hemma ett år, uppfostrade Elvin då själv i princip. Jag la ner all min energi på honom. Det bästa som hänt mig. Det roligaste jag vet. 

När han var 6 månader så blev det jobbigt igen. En av de absolut viktigaste personerna i mitt liv blev allvarligt sjuk och gick sedan hastigt bort på tok för tidigt. 

Jag tog mig igenom även detta. 

Jag fick reda på någon vecka innan jag skulle börja 3:an att jag var tvungen att gå om 2:an eftersom gymnasieformen då gjordes om. Detta alltså trots att jag redan  klarat 2:an. Så alternativen var att antingen hoppa av skolan eller bara bita ihop. Jag valde såklart att fortsätta. 

Klarade mig även igenom  detta. Tonåring, barn och skola. Det är faktiskt inte många som fixat det. Men jag gjorde och gör det. 

Jobbade en hel sommar, skift, älskade det, men inte min kropp. Klarade ändå hela sommaren utan en enda sjukskrivning, vilket inte är vanligt i detta yrke med kroniska sjukdomar. 

Nu går jag i 3:an. Jobbar även inom hemtjänsten. Min EDS har eskalerat  något fruktansvärt  och vissa dagar kan jag knappt gå. Jag kan knappt låsa dörren hemma osv. Jag har ändå truckkort  och även fler småbehörigheter  utöver det. Jag kämpar med YKB och C-teori och det går riktigt bra. 

MEN även om det inte skulle gå bra. Vem är någon att döma? Jag har för fan tagit mig igenom en hel gymnasietid PLUS ett år jag själv inte ens kunde styra över TROTS min EDS, TROTS att jag har barn, TROTS att en av de mest värdefulla människorna i mitt liv lämnade jorden. 

Och det viktigaste, vem har ens sagt att jag ska ha det där jävla c- kortet? Jag vill även jobba inom vården. 

Det är inte så bara heller. För jag (och självklart Daniel) har lyckats uppfostra världens mest underbara unge. Jag har fått höra så mycket härligt om honom. Alla är så imponerade. Han har alltid legat före i utveckling  och alltid varit stimulerad. 

Vem kan göra om det jag just gjorde? Vem har rätt döma mig? 

Jag kanske sitter i rullstol när jag är 30. Men jag har redan hunnit med en massa och jag är STOLT. 

Så att folk förstår att jag bara har truckkort efter dessa 4 år är ju faktiskt bra.  För jag trodde ingen fattade vad jag slitit för att ta mig hit. 

Jag är stolt över vad jag klarat nu. För några månader sedan var jag inte det. Men nu är jag det. 

Förresten. Ska jag ens behöva förklara detta? Ska jag behöva försvara mig? Det är ju ändå BARA min buissens.